Okej, han som jag föll för. Eller föll och föll. Han som fick mig att snubbla lite lätt på tån. Han, han finns i min omgivning lite för mycket för att jag ska kunna glömma så lätt. Det har gått ett tag, och dt börjar att rinna ut i sanden, jag har egentligen insett för länge sedan att det aldrig kommer att bli ett åtråfullt möte igen. Det har jag alltid vetat, men någonting inom mig har ändå gått ochhoppats. Patetiskt. Det är ju inte så att det finns fler grodor att kyssa. Det är ju inte så att han är den enda som passar mina läppar. Det är ju inte så att han är den enda som kan få mig att le fast jag inte borde. Och varför vill man egentligen ha någon som inte alls vi han en själv. Varför vill man slltid ha det man inte kan få. Det är jakten som är lockelsen tror jag. För sen när du sitter där, hand i hand med killen som du aldrig trodde du ville se dig i ögonen ingen känns allt så fel. Så fel som det kan bli. För det var inte det här någon av er ville. Jag talar förståss om mig själv. Jag vill alltid ha det jag inte kan få. Det förbjudna är alltid godare och det som finns bakom stänsel lockar mer än öppna dörrar till museeum, det bara är så. Och fast jag vet vad som är bäst. Fast min tjejkompis gång på gång har sagt "glöm det där svinet nu", fast jag vet att han inte är något för mig, kan jag intelåta bli. Jag kan inte låta bli att tärnka, hur skulle det vara om det hände igen. Om våra läppar möttes igen, bara en gång till. en gång till. varför kan man aldrig få veta att det är sista gången när det är sista gången. Antagligen för att livet skulle vara så jävla tråkigt om det var så.

Jag är inte kristen, jag går inte i kyrkan varje söndag och jagminns inte hur "fader vår" gick. Men ändå så ber jag, jag ber för att det jag vill ska hända. för en gångs skull vill jag känna ett övertag. Bara för den här gången.

Det var ju inte såhär jag ville att det skulle bli. Verkligen inte. Men så blev det. Min vanliga jävla tur. Lika olyklig som innan. Det var roligt så länge det varade. Men det är inte såhär jag ville att det skulle bli.

Min pappa åkte in på sjukan i början av veckan. Det fick en att inse hur fort det kan gå. Han mår bra men jag blev orolig. Jag ville fälla en tår. Så var det. Jag gråter sällan offentligt. Jag visas sällan känslor och kanske är det det som gör att jag alltid står och stampar på samma ställe varje år, år ut och år in. Ett av mina löften detta år var att våga lite mer. Men istället har jag fegat lite mer. Typiskt, man ska aldrig säga något man själv inte tror på. Man ska aldrig hoppas man bli ändå bara besviken. Och det tjänar ju ingenting till att skriva diffusa inlägg som ingen läser och som jag heller hoppas att ingen gör. Det är som att jag vill att folk ska bry sig men jag vågar inte. Jag vågar inte släppa  in folk på mitt liv, det kanske är fegt men jag är feg när det kommer till att släppa in någon i mitt liv. Att tappa kontrollen är skrämmande och att förlora är så mycket svårare än att vinna. Jag aälskar att vinna och hatar att förlora, därför släpper jag allt innan jag förlorar för att jag på något sätt tror att det får mig att må bättre.

Jag vet inte om det är allt det jag har ätit idag som får mig att må illa eller om det verkligen är mina känslor som kommer fram. Men ibland undrar man ju, ibland undrar man om det verkligen inte vore bättre att bli riktigt jävla sårad. För att vinna är så mycket skönare än att förlora.

Men man kan inte förlora nåt som man inte har. Det sägs ju det. Så jag har inte ens vunnit, jag har bara varit en åskådare i mitt eget liv. Fan.

Sviken. Eller det kan man väl heller inte säga att jag är. Kanske mer lurad. Ja det är nog det rätta ordet. Och det är ju sånt som händer. Risker man får ta när man kysser fel kille. Och nu lovar jag mig själv att det aldrig ska hända igen. Men man ska ju aldrig säga aldrig den klyschan har man hört förut. Och att man alltid lär sig något av det som hänt är bara en lögn. En stor fet jävla lögn. Det brukar hjälpa att skriva och att prata med min syster men i det här fallet så kan jag inte prata med henne. vilket gör allt ännu jobbigare. Jag vill så gärna men jag får inte. För det är ingen stor sak och jag behöver bara lite tid på mig. Tid att få allt att svalna och inse att det inte är något att älta. Det kommer att ordna sig. Det gör det alltid.

Det bästa man kan göra i situationer som dessa är att antingen satsa. Eller fega ur. Glömma och förtränga. Det första alternativet är det som kan förändra det senare är jobbigare men minst smärtsamt. Det är det enda rätta. Och det är det som är viktigast att göra i situationer som dessa. Det kommer nog inte att vara enkelt, men det kommer att gå. Jag har gjort det förrut. Och ingen bli beröd mer än jag. Det är så det sak vara. Ingen annan kan lösa mina problem.

Att jag inte skulle ha känslor är inte sant. Att jag är en jävel på at dölja dem är sanningen.

Det var länge sedan jag kände så här en söndag. Det är söndagar som dessa man undrar varför just denna dagen finns. Varför man gjorde som man gjorde i under helgen. Varför man inte lär sig av sina misstag. Varför man skapar nya problem varje dag. Varför man inte kan nöja sig med mindra utan vill ha mer. Mer och mer för varje dag. För varje gång. Varför man inbillar sig saker som man inte borde. När man ogillar allt och alla. Och mest av allt dig själv. Det är inte lätt, den människan man borde älska mest ska vara en själv.  

Det som inte dödar det härdar sägs det. Men att bli härdad är inte underhållande. Inte i alla avseende. Jag vet att det bara är en bagatell det jag känner. Jag hatar att jag tänker tillbaka och undrar varför jag inte gjorde eller så något helt annat än det jag fick fram. Men man kan aldrig ändra på det förflutna. Aldrig. Det som hände igår skapade personen du är idag.

Jag sa till mig själv, aldrig mer. Det är inte bra. Men så vidrör du min hand, min axel, viskar i mitt öra. Och jag är fast. Det är som att jag är fångad i ågot jag inte kommer att kunna ta mig ur förrns det har gått för långt.

Det kommer att bli som sist. Som förra gången. Jag var tom, och kände mig lurad och utnyttjad. Jag trodde att jag hade blivit en starkare människa. Men tydligen inte. Att lära sig av sina misstag är en hård skola. Det enda som är hårdare är att göra om samma misstag.

Varför ska kvinnor vara från Venus och män från Mars. 

Varför önskar man att vissa söndagar aldrig skulle ha funnits. Varför önskar man att livet skulle vara lite lättare, när det egentligen kunde vara mycket

värre. Jag är inte nöjd förrän jag har fått det jag vill ha. Och när jag fått det önskar jag att jag aldrig hade velat ha det. För att fölora är så mycket svårare än att vinna.

Jag vet inte vad du håller på med. Jag vet att om jag fortsätter så riskerar jag att bli tom. Jag trivs i din närhet och det gör mig tokig. Jag förstår att jag blir utnyttjad men så när jag tittar i dina ögon kan jag inte tro att det är sant. Jag är ett mellanting i väntan på att du ska hitta nåt bättre. Du vill ha något annat, någon annan. Jag lovade mig själv att inte vara en tröst, en tillfällig gäst i någons liv på detta sätt längre. Men det är för spännande och för bra för att neka. Jag kan sitta här nu och säga att jag det aldrig ska hnda igen. Att du aldrig ska få ta min hand igen eller hålla om dig med dina armar. Men allt blir annorlunda sen. Allt kommer att bli annorlunda, inget kan någonsing gå tillbaka till hur det en gång var. Jag borde kanske ge igen med samma mynt, men vad tjänar det till. När det ändå är dina arman jag vill ha runt mig. I alla fall för tillfället. Kanske är det så det ska vara, vi ska vara tillfälliga gäster i varanradras liv.

Om jag skulle yppa dessa ord för fel person skulle du gå från att vara en fin snäll och gullig kille till motsatsen är jag rädd. Och är det så att du vill ha mig som tillfällig gäst och sedan radera ut mig borde jag väl knipa käften. För ett yppande av dessa ord till fel person skulle verkligen försöra för fler än bara dig. 

Jag vet att om det skulle hända igen skulle jag inte säga nej. Det skulle inte kännas fel förrns jag fått höra att du har hållit fel tjej i handen en torsdagskväll. Att det är en fin tjej gör det dessutom mycket värre.

Det här håller aldrig i längden. Spänningen är för spännande och lusten börjar snart stiga mig åt huvudet. Jag vet inte vad du tänker vill och känner. Jag vet inte vad jag vill tänker och känner. Jag önskar nästan att jag inte brydde mig. Det gör jag väl inte heller riktigt. Men jag bryr mig mer än förrut. Jag undrar mer än förrut. Det är inte bra. Det är bara spänningen som gör det spännande inget annat. Men ändå. Är det så här med alla?

All logik och förnuft borde ha sagt nej. Men åtrået och begäran tog över. Lusten och spänningen var mer lockande än ovisshet och feghet. Det hände sånt som inte borde hända och sånt som är så fel. Men för ögonlicket kändes helt jävla rätt. Med läpparna mot varandra och slutna ögon, händerna ormslingrande runt varandras kroppar kunde inte logiken framstå som tydlig nog. Lusten och spänningen lockade.

Det jävligaste är att jag inte ens hade ångest dagen efter, jag mådde så jävla bra. Jag borde ha önskat att det aldrig hade hänt. Men nu går jag bara och undrar om det kommer att hända igen. Jag vill att det ska hända igen. Han får mig att må bra. Är det fel, att känna att det var så rätt fast det var fel?

-

Ingen av mina kompisar ska behöva bli behandlade såhär. Du är konstig och du kommer alltid att ligga på minus för mig. Men för min kompis skull gör jag ett undantag. Jag ska knipa käften.