Det var ju inte såhär jag ville att det skulle bli. Verkligen inte. Men så blev det. Min vanliga jävla tur. Lika olyklig som innan. Det var roligt så länge det varade. Men det är inte såhär jag ville att det skulle bli.

Min pappa åkte in på sjukan i början av veckan. Det fick en att inse hur fort det kan gå. Han mår bra men jag blev orolig. Jag ville fälla en tår. Så var det. Jag gråter sällan offentligt. Jag visas sällan känslor och kanske är det det som gör att jag alltid står och stampar på samma ställe varje år, år ut och år in. Ett av mina löften detta år var att våga lite mer. Men istället har jag fegat lite mer. Typiskt, man ska aldrig säga något man själv inte tror på. Man ska aldrig hoppas man bli ändå bara besviken. Och det tjänar ju ingenting till att skriva diffusa inlägg som ingen läser och som jag heller hoppas att ingen gör. Det är som att jag vill att folk ska bry sig men jag vågar inte. Jag vågar inte släppa  in folk på mitt liv, det kanske är fegt men jag är feg när det kommer till att släppa in någon i mitt liv. Att tappa kontrollen är skrämmande och att förlora är så mycket svårare än att vinna. Jag aälskar att vinna och hatar att förlora, därför släpper jag allt innan jag förlorar för att jag på något sätt tror att det får mig att må bättre.

Jag vet inte om det är allt det jag har ätit idag som får mig att må illa eller om det verkligen är mina känslor som kommer fram. Men ibland undrar man ju, ibland undrar man om det verkligen inte vore bättre att bli riktigt jävla sårad. För att vinna är så mycket skönare än att förlora.

Men man kan inte förlora nåt som man inte har. Det sägs ju det. Så jag har inte ens vunnit, jag har bara varit en åskådare i mitt eget liv. Fan.