Ni vet när man tror att det är sådär bra igen. När man är stark och har accepterat det som hänt. Så vänder det. Det behövs så jävla lite för att något ska förändras.

Eller så är det jag som är svag. Innerst inne är jag precis som alla andra, fylld med känslor och svag som fan. Jag vill bara ha närhet, men inte till vilket pris som helst. Jag vill bara ha roligt men inte på min egen bekostnad. Jag hade verkligen accepterat, insett och på nåt sätt raderat. Det betydde ju ändå inget - jag vet. Men det är inte det, det är ensamheten jag vill ifrån. Men för det betyder det inte att jag vill till tvåsamheten. Inte till vilket pris som helst. Eller til tvåsamheten vill väl alla, så även jag. Men jag vill inte stådär som det säkra kortet och ett tröstpris. Jag vill bara ha en förklaring, sen kan jag fortsätta. Men det är ju bra att man gör misstag medan man är ung.  Men nu vänder det åt fel håll-igen.  jag orkar inte längre.