Okej, han som jag föll för. Eller föll och föll. Han som fick mig att snubbla lite lätt på tån. Han, han finns i min omgivning lite för mycket för att jag ska kunna glömma så lätt. Det har gått ett tag, och dt börjar att rinna ut i sanden, jag har egentligen insett för länge sedan att det aldrig kommer att bli ett åtråfullt möte igen. Det har jag alltid vetat, men någonting inom mig har ändå gått ochhoppats. Patetiskt. Det är ju inte så att det finns fler grodor att kyssa. Det är ju inte så att han är den enda som passar mina läppar. Det är ju inte så att han är den enda som kan få mig att le fast jag inte borde. Och varför vill man egentligen ha någon som inte alls vi han en själv. Varför vill man slltid ha det man inte kan få. Det är jakten som är lockelsen tror jag. För sen när du sitter där, hand i hand med killen som du aldrig trodde du ville se dig i ögonen ingen känns allt så fel. Så fel som det kan bli. För det var inte det här någon av er ville. Jag talar förståss om mig själv. Jag vill alltid ha det jag inte kan få. Det förbjudna är alltid godare och det som finns bakom stänsel lockar mer än öppna dörrar till museeum, det bara är så. Och fast jag vet vad som är bäst. Fast min tjejkompis gång på gång har sagt "glöm det där svinet nu", fast jag vet att han inte är något för mig, kan jag intelåta bli. Jag kan inte låta bli att tärnka, hur skulle det vara om det hände igen. Om våra läppar möttes igen, bara en gång till. en gång till. varför kan man aldrig få veta att det är sista gången när det är sista gången. Antagligen för att livet skulle vara så jävla tråkigt om det var så.

Jag är inte kristen, jag går inte i kyrkan varje söndag och jagminns inte hur "fader vår" gick. Men ändå så ber jag, jag ber för att det jag vill ska hända. för en gångs skull vill jag känna ett övertag. Bara för den här gången.