I Helgen var det yran är uppe. Hela stan festa och lite mer. Det är ju alltid roligt. Och jag hade skoj. Någon skämde ut sig och det är ju alltid roligt!

Nu vill jag bara ha mitt förbannade körkort, jag vill ha det så jag kan åka iväg. Och jag vill iväg, mer änvad jag vill ha ett körkort. Vad ska man med det till egentligen?! Det är ju inte så att jag kommer att ha råd att skaffa någon bli  ändå! Herregud! Men det är väl alltid bra att ha antar jag.

Vissa människor vägrar att försvinna, det är bara så. Och vissa människor vägrar man släppa. Även om det inte finns nåt att hålla kvar i, och aldrig ha funnits. Men det får mig att undra, kommer det alltid att vara såhär? Kommer det alltid att känns som att det skulle vara värt att offra allt för en natt? Skrämmade känsla och tanke, men undrbar ändå på nåt sätt.

Jag har inget körkort. det är jävligt drygt men jag håller på att ordna det nu. Jag kär på körskola och ibland går det inte lika bra som annars. Dyrt är det också och jag vill inte att de ska mjölka mig på pengar!

Annars så kom det frm till mig igår att jag bryr mig även fast jag försöker att inte göra. Vissa människor kommer alltid att ha en speciell för en. Även om det är i det förflutna så kommer det alltid att komma tillbaka. Så länge det inte finns likgiltighet så finns det alltid något annat, och kanske är det lika bra för likgiltighet är det värsta. Jag hoppas bara att jag inte är likgiltig för någon. Fast kasnke det inte spelar någon roll - bara jag är lycklig. Och nu vill jag bara lycklig. Även fast jag har insett att det aldig går att radera nåt som inte är likgiltigt för en går det, på nått sätt att gå vidare.

Jag har en känsla av att antilgen kommer denna resa att vara rolig och gå fort eller bli den längsta veckan i mitt liv. Det finns inget mittemellan - antingen då glömmer man eller så glömmer man inte.  Nog om det nu! Lev livet och låt andra leva med dig om du vill vara lycklig! Annars fåre va!

Jag och två av mina bästa kompisar börjdae igår att fundera över att tatuera in en gemensam tatuering, ett bevis på vår vänskap liksom. Det vore skitcoolt men bara om tatueringen är skitcool.

Annars så vill jag själv göra en till Tatuering, jag är lite inne på en sjöjungfru. Men jag får se vad det blir. Det är snyggt med stora tatueringar och detaljer så jag kanske ska satsa på det nu. Den jag gjorde tidigare är inte så stor och ganska enkel. Inte för att jag ångrar den! Absolut inte. Men risken med tatueringar är ju att det ger en en attityd, och jag skulle nog inte klara av att leva upp till den attityden som stora detalierade tatueringar ger. Men det är ju så att man inte ska bry sig om utsidan så, varför inte liksom?!

Jag borde faa ut och springa, jag var rtt duktig där ett tag men nu. Nej det är så tråkigt och ja, springa samma stäcka som man gjort i åratal är inte så jävla lockande, ialla fall inte när man springer själv. Att springa med någon är alltid mycket roligare och eftersom att jag är en tävlingsmänniska så ger det en lite exta motivation. Men bikinisäsongen är ju här snart och som alla andra år är det bara att inbilla sig själv att man ska ligga i hårdträning sista månaderna innan för att få bort sina dallriga lår och valkande mage. Men som alltid- för mig i alla fall. Så kommer det att sluta med att jag ligger i förra sommarens bikini på stranden bevid mina tjejkompisar och gnäller över hur pinsamt vit man är. Och klaga på de tjejer/killar som redan skaffat sig en (FEJK)bränna. Men jag gillar det, jag älskar sommaren även fast mina dallrigalår inte hinnit blivit fasta och för att min mage fotrafande gör de mest sexiga bilringarna när jag sitter.  Så vi närmare eftertanke kanska jag stannar inne och äter kladdkaka tittar på tv och skiter i den förbannade löpträckan som jag ändå hatar!

Det känns ju nästan lite obligatoriskt att skriva om valborg. Även fast det kanske inte finns så mycket att säga. Men ändå. Full blev jag, inte så farligt men nog var jag på G, sådär så man aldrig vill fara hem och festa till tuppen gal. Men det blev slut på festen tidigt och allmänt häng med allmänt oväntade personer, herregud?! Vad händer med världen ibland?! Nog för att jag har torka men herregud man gör inte vad som helst, ja det var som rätt tydligt vad han ville ändå, eller jag vet inte jag kanske övertolkar.- Men det var ju ändå inte han jag ville ha.

I morrn är det onsdag och snart är det helg igen. Jag borde lägga av med festandet det kan inte vara bra det här. Tur att jag ska till Momor och Morfar snart, men det är klart jag hoppas ju att det händer en del andra grejer där och inte bara tidiga kvällar kombinerat med finsk fisk.

 Nej jag ska släppa nu på riktigt för det är nog bara så att jag tyckte det var skönt att kunna ta nåt för givet, men hemskt att tro att någon kunde ta mig för givet.

Det borde finnas mer vett i mig ibland. Bli full och ignorera skavsår är aldrig en bra kombination, att det blir mer än en dag är bara ännu värre. Det är som att man försöker att glömma bort hur ont det gjorde dagen innan genom att plåga sig ännu mer nästa dag. Och plåga det sysslar jag ofta med. eehh?

 Nu har jag iaf hur ont som helst på min häl, och att det är valborg och förväntningar om att gå i finskor i morgon är inte så lockande. Någon som har en mirakelkur på hur man blir av med skavsår? Skavsårplåster funkar väl, men jag tycker inte om att vara lagad med externa grejer. Att vara hel är ändå ett vettigt krav man bör kunna ställa på sig själv. Kanske är det därför jag heller biter ihop än bryter ihop. Rädslan att visas svag och ohel utåt är en skrämmade tanke som inte gillas av idioter som mig.

Men okej, jag måste få berätta lite om helgen. Men bara lite; Jag står i kön på bolaget, efter kanske 15 minuters köande och en avverkning på 2/3 delar av kön kommer en man och en kvinna och ställer sig FRAMFÖR mig i kön! Jag säger vänligt men bestämt åt dem att det inte funkar så - HALLÅ VI HAR JU ETT KÖSYSTEM! Men dom fattar inte så jag ger dom en idiotförklarad mig men dom står bara och flinar. Ingen annan verkade bry sig (eller så var det bara typiskt svenskt att ignorera och hoppas att någon annan skulle bry sig) så efter ett tag gav jag upp. Det var ju ändå a-lagare, dom hade ju nyss fått bidraget och klart dom måste få känna sig lite speciella då. Men nästa gång jag inte känner för att stå i kö så hoppas jag att alla står stumma och släpper fram mig. Vad är det för mening med kö om man inte köar?!

Jag insåg idag att det var ett tag sen nu, nerven bli nästan desperat och jag måste nog göre någe! gosh, man ska inte ta vad som helst men vad som helst är väl bättre än inget, eller?

Jag jobbar ju på hotell.

Och det är ju klart att gäster ska ha lite roligt när som väl checkar in över en helg och så. Men använda kondomer SKA MAN INTE LÄGGA UNDER SÄNGEN! NONO

Jag har som börjar släpp allt nu, tanken och allt. Jag vet ju vad jag vill och vad jag inte vill. Men ändååååå. Det stör mig, det stör mig som fan att det är som det är. Vad ska man göra liksom, hur raderar man någon man villa ha nära så fort man får se en skymt.

Jag vill bara se han.

Och det är störande hur lätt han skulle få mig.

Ni vet när man tror att det är sådär bra igen. När man är stark och har accepterat det som hänt. Så vänder det. Det behövs så jävla lite för att något ska förändras.

Eller så är det jag som är svag. Innerst inne är jag precis som alla andra, fylld med känslor och svag som fan. Jag vill bara ha närhet, men inte till vilket pris som helst. Jag vill bara ha roligt men inte på min egen bekostnad. Jag hade verkligen accepterat, insett och på nåt sätt raderat. Det betydde ju ändå inget - jag vet. Men det är inte det, det är ensamheten jag vill ifrån. Men för det betyder det inte att jag vill till tvåsamheten. Inte till vilket pris som helst. Eller til tvåsamheten vill väl alla, så även jag. Men jag vill inte stådär som det säkra kortet och ett tröstpris. Jag vill bara ha en förklaring, sen kan jag fortsätta. Men det är ju bra att man gör misstag medan man är ung.  Men nu vänder det åt fel håll-igen.  jag orkar inte längre.